Robert Gerhard i arrangemang av Meirion Bowen

Sex sånger från L´infantament meravellos de Shaharazada

Robert Gerhard föddes 1896 i Valls, en liten stad i inlandet av distriktet Tarragona i Katalonien, men han var egentligen inte av katalonskt blod, utan på sin fars sida hade han schweiziskt-tyskt ursprung och på sin mors franskt. Trots att han avskydde nationalismen, kände ett starkt frändskap med den katalanska kulturen och historien. Under en kort period år 1915 studerade Gerhard piano för Granados och under samma period började han att ta lektioner för den inflytelserike katalanske tonsättaren och forskaren Felip Pedrell, som tidigare hade undervisat Granados och Manuel de Falla. Pedrell förespråkade sjuttonhundratalsjesuiten Antonio Eximenos åsikter, i synnerhet hans uppfattning att varje enskilt lands musik borde ha sina rötter i den egna inhemska folkmusiken. Till en viss grad accepterade Gerhard dessa tankar, och senare komponerade han sånger med rötter i den folkliga traditionen som 14 Cancons populars catalanes (1928) och Cancionero de Pedrell (1941).

Redan tidigt kände dock Gerhard en dragning i motsatt riktning, mot kosmopolitismen. Efter att ha studerat för Schönberg, utvecklades hans musik i en tämligen självständig riktning, och fortsatte på den inslagna vägen ända fram till de överraskande verken under det sista decenniet av hans liv. De första två verken som Gerhard publicerade, sångcykeln för sångstämma i högt läge och piano, L´infantament Meravellos de Shaharazada (avslutad år 1918, men skisserad redan år 1916) och Pianotrio (1919) visar båda att han utforskade fält som låg bortom de nationella och regionala gränserna. De viktigaste inspirationskällorna för Pianotrion tycks ha kommit från Debussy, Ravel och Falla; för Shaharazada har han till och med fått impulser från många fler håll, men på det stora hela är tonvikten mer lagd åt påverkan från Strauss.

Shaharazadas tolv sånger är tonsättningar av dikter tagna ur en längre svit av J K Lopez-Pico, som kan beskrivas som en katalansk sekelskiftesversion av Tusen och en natt. Sångcykeln är krävande för både sångare och pianist och därför sällan framförd. Flera av sångerna tycks föutsätta orkester-ackompanjemang. Sex av dessa (nr 2, 5, 6, 7, 9 och 10) gav mig idén till ett mer intimt slags ackompanjemang, som likväl ger utrymme för en riklig variation i klangfärg och till och med ett viss mått av överflöd. Jag har orkestrerat dessa för flöjt, oboe, klarinett, fagott, valthorn, trumpet, harpa och en kvintett av solostråkar. Sångerna har fått en ny ordningsföljd för att de ska utgöra en fristående enhet; och dessa arrangemang skänker jag som en gåva till två av mina käraste vänner under de senaste åren - Tim Lissimore och Francesc-Xavier Andreu Canals Santero (som faktiskt för min räkning har översatt den här texten åt mig till katalan och spanska).

Dessa arrangemang är beställningsverk från the Nash Ensemble i London, och premiären ägde rum i Purcell-salen, i London den första mars 1994, med Rosa Mannion (sopran) och med Lionel Friend som dirigent.

De kommer att inom kort publiceras av Trito Edicions, Barcelona (copyright Meirion Bowen, 1994).

Utdrag från en recension av föreställningen med promenadorkester 1996:

"... Sheherazade-sångerna (en katalansk version av legenden om Sheherazade) - /är/ en produkt från /Gerhards/ ungdomsår. Dessa sånger bjuder på en sinnlig skönhet som är väl förankrad i den Wagnerska traditionen och Meirion Bowens underbara instrumentation fångar på pricken dess förföriska kvaliteter. Tredje sångens ´glass ewers, gentle breezes´ (´glaskrus, god bris´) började träffsäkert med sköra harptoner, innan stråktremolot ledde fram till ett klangfullt tillägg med trumpet och valthorn som ackompanjerar glaset som gnistrar i solskenet." (Barry Millington, The Times, 17 augusti 1996)