MEIRION BOWEN - Fidelio-projektet

Ny version av Beethovens Fidelio

Det här är en beställning av Broomhill Opera Company i Kent, Storbritannien. Uruppförandet äger rum i Durban i april 1999 och blir en samproduktion med Opera Africa. Därefter blir det en turné i Storbritannien och Europa.

Under tiden, i augusti-september 1997, på Christ´s Hospital Theatre i Sussex och på Tyne Theatre i Newcastle-upon-Tyne har Broomhill Opera framfört workshop-föreställningar av inledningsmarschen och första scenen, med tre specialbeställda libretti på engelska, afrikaans och zuluspråket.


Denna version av Fidelio tillägnas Sir Michael Tippetts (1905-1998) minne.

 

Fidelio-projektet

 

Förslaget som skisseras här innebär en helt ny tolkning av Beethovens Fidelio, en tolkning som ska göra det möjligt att ge verket olika gestaltningar på olika platser. Det är tänkt som en blandning av fasta och föränderliga element med en handling där enstaka avsnitt görs om många gånger. På det här sättet kan verket närma sig många nya lyssnare över hela världen.

Beethovens Fidelio tillhör genren "räddningsoperor" som utvecklades i Frankrike efter revolutionstiden och spreds vidare till Italien, Tyskland och Österrike. Den tredje och slutliga versionen (1814) blev en omtyckt succé som snabbt togs upp av tyska operahus. Under de följande 25 åren kom den till Prag, St. Petersburg, Amsterdam, Paris, London och New York och har alltsedan dess förblivit en av de populäraste och högst värderade verken i operarepertoaren.

I Fidelio räddar en till man förklädd kvinna hjältemodigt sin make från orättfärdig politisk fångenskap och en säker död, och framkallar därmed frigivandet av andra politiska fångar; och även deras tyranniske guvernör ställs till svars. I kölvattnet av de krig, revolutioner, den kollektiva intolerans och de förföljelser som drabbat världen under de senaste 175 åren, är det inte förvånande att en opera med ett dylikt tema blivit symbolen för människans kamp mot tyranni. Men musiken i Fidelio, så stark och minnesvärd, tycks antyda många nya tillämpningar av det bakomliggande budskapet.

De flesta sceniska tolkningar har antingen låtit operan behålla dess historiska sammanhang (dvs anknytningen till händelser under franska revolutionen) eller gett den en modern fernissa som speglar erfarenheter (exempelvis) från den nazistiska Förintelsen. Alla ansluter sig till teorin att fångenskapen är ´politisk´. Numera, i synnerhet om man beaktar Michel Foucaults teorier, kan det vara möjligt att vidga begreppet fångenskap i psykologiska och filosofiska termer.

Med bibehållen respekt för styrkan i Beethovens musik, skulle intrigen och dialogen kunna göras om för att närmare knyta an till många olika sociala, politiska, psykologiska och rasrelaterade sammanhang i hela världen.

Det här förslaget visar att det är möjligt att göra inte bara en enda ny tolkning av Fidelio – eventuellt med lokal prägel - utan en mångfald av nya versioner. Det skulle kunna göras av ett mindre turnerande sällskap - uppbyggt som en special-styrka i Förenta Nationerna - som hängivet går in för att visa att Fidelio passar överallt och alla och envar.


Detta skulle innebära:

  1. Handlingen och dialogen skulle skrivas om många gånger, beroende på i vilket land eller i vilken region sällskapet turnerar och på vad för slags nationella eller lokala problem som skall beskrivas. Det skulle innebära föreställningar på olika språk och dialekter. Rollfigurerna kan ges nya namn.
  2. En ny titel skulle vara nödvändig med tanke på de ständiga bearbetningarna – t ex Mobile Fidelio eller Mobile Fidelity (på franska Fidelite Mobile eller på tyska Fidelio Mobil). En sådan titel ger en idé om tanken som ligger till grund för företaget.
  3. En del strykningar och omstuvningar av enskilda nummer skulle bli nöd- vändiga. Dessa skulle i hög grad bero på vad för slags produktion som är på turné och på blandningen av beständiga och ständigt omformulerade ingredienser.
  4. Musiken skulle omarbetas när det gäller a) en grupp solosångare som kan bilda en kör; b) en liten ensemble lämpad för mindre skådeplatser och för föreställningar både utom- och inomhus.
  5. Samtliga deltagare kan betraktas som ´rörliga´ med kapacitet att klara av mer än en roll – det vill säga ensemblen spelar kanske inte bara i orkesterdiket, de ska tillsammans med dirigenten och övriga medverkande kunna hjälpa till med scenbyten, agera som platsanvisare, sjunga med kören, dela ut broschyrer, program och dylikt, och på så sätt bidra till en samordnad presentation.

Bearbetningen av handlingen kan medverka till att publiken omedelbart uppfattar den som relevant för deras dagliga tillvaro i Bosnien, Irland, Sydafrika, Vietnam, Filippinerna och São Paolo, och detsamma gäller för interner på fängelser och mentalsjukhus, och således innesluts alla i Beethovens humanitära famntag.

Att skriva om dialogen är i alla fall närmast en nödvändighet, ty den var ursprungligen skriven på en stel, gammaldags tyska, vars melodramatiska stil undantagslöst utgör ett hinder för alla iscensättningar. Få uppsättningar använder det ursprungliga librettot som det är, likaså struntar man i att följa scenanvisningarna.

Att omvandla musiken så att den passar för en liten ensemble är en vansklig, för att inte säga omöjlig uppgift. Särskild hänsyn måste tas till Beethovens komponerande för obligatblåsare. Var och en som har erfarenhet av att arbeta med kammarorkestrar, bestående helt eller delvis av amatörer, vet dock att känslan och uttryckskraften i Beethovens musik inte kräver en stor instrumentell styrka.

Fidelio var den sista av de tre versioner Beethoven gjorde av operan, som ursprungligen hade titeln Leonore. De olika versionerna innebar strykningar och omkastningar av nummer, såväl som ytterligare musikalisk och dramatisk utveckling av partituret. Därför får inte justeringarna som görs nu tolkas som brist på respekt för stycket, utan bör ses som en logisk förbättring i linje med de grundläggande principerna.

Min egen åsikt är att den andra akten är omöjlig att skära ned och har förmodligen föga, om ens något, behov av omstrukturering. Dispositionen av den första akten är dock i behov av förbättringar, med sidohandlingen om Jacquino-Marzelline introducerad längre fram, snarare än i början.

De fyra uvertyrer som Beethoven skrev för operan är i sanning storartade konsertstycken, som innesluter och föregriper dramats upplösning på sätt som tyvärr urholkar den sceniska presentationen. Därför föreslår jag att dessa utesluts och ersätts av Marschen (nr 6 i partituret) som hjälp för att föra in de medverkande på scenen. Marschen kan utnyttjas som en återkommande referenspunkt för att knyta ihop den första scenen, kanske även slutet av den första akten, kanske till och med slutet av andra akten för att föra aktörerna ut från scenen; dessa repriser har kontrasterande instrumentering.


Min nya disposition för Första akten är som följer:


Scen 1

  1. Marsch
  2. Roccos aria (ursprungligen nr 4
  3. Trio: Marzelline, Leonora, Rocco (ursprungligen nr 5)
  4. Marsch

  5. Scen 2

  6. Pizarro: aria med kör (ursprungligen nr 7)
  7. Leonoras aria (ursprungligen nr 9)

  8. Scen 3

  9. Duett: Jacquino & Marzelline (ursprungligen nr 1)
  10. Aria: Marzelline (ursprungligen nr 2)
  11. Kvartett: Marzelline, Rocco, Leonora, Jacquino (ursprungligen nr 3)

  12. Scen 4

  13. Final (oförändrad)
  14. Marsch

(Denna ändrade ordningsföljd tar hänsyn till tonarternas förhållanden mellan numren, till exempel, med den vanligen använda Uvertyren i E-dur borttagen, leder Marschen i B-dur logiskt över till Roccos aria i samma tonart.)


Instrumentation

1 flöjt
1 oboe
1 klarinett
1 fagott
3 valthorn
2 trumpeter
slagverk: pukor/Glockenspiel
3 violiner
2 altvioliner
1 cello
1 kontrabas
elektrisk ledgitarr
elektrisk basgitarr

(En träblåsare dubblerar också på munspel, när den tredje versionen av Marschen framförs). Totalt antal musiker: 19 (Ytterligare stråkar kan läggas till när så är lämpligt.)

Användningen av elektrisk gitarr är inte omotiverad, utan ett sätt att skapa en modern reinkarnation av det folkliga inslaget i Beethovens stil. Gitarrerna anknyter även till fångarna, enskilt och som kör.

För vissa människor är Fidelio ett oantastligt mästerverk. Den här versionen är inte att jämföra med att rita en mustasch på Mona-Lisa eller att lägga ett synt beat till Femte symfonin. Det enda drastiska med det här förslaget är utgångs-punkten - en tom scen var som helst. Målet är en helt och hållet integrerad presentation av operan, som speglar dess skapares glödande och obändiga sinnelag och hindrar verket från att endast bli en upplyst och självgod borgerlighets egendom.


© Meirion Bowen (1998)

 

 

 

Top